nästa år på avslutningen kmr jag gråta, man vill ju som ändå bli större, men jag vill ändå stanna.
allt går bara för fort, helt plötsligt  vi väl 70+are, seriöst snart kommer jag och felicia flytta ifrån varann min bästaste bästa vän och jag kmr gå olika vägar, flytta till olika städer då lär vi ju glida isär mer och mer och tillslut kanske vi itne ens känner igen varann?

men det får inte hända, vi måste hålla ihop! och dessutom kan du ju kolla på mej på tv om några år när jag åker skidor ;) hahaha x)

men iaf tänk på alla minnen man har fått... jag kommer ihåg första gången jag var i friskolan, det var när vi gick i femman då skulle dom som skulle börja där gå på typ en rundvandring och det känns verkligen som igår, sen viips så hare gått 3 år. och tänk vilken besvikelse om man inte får som betygen man behöver för att komma in på det man vill komma, om jag itne kommer in på skidgymnasiet nånstans tänker jag fan itne gå i skola. och tänk alla ens vänner som man haft i 4 år då och dom man haft längre. hojj jag vill stanna tiden nu. men ändå inte...

äh jag vet inte hejdå